söndag 22 maj 2011

Så ligger man i sängen och är deppig igen, smärtan på det nya såret är värre än det förra och dem slutar aldrig att dyka upp. Nu har jag haft detta i pricip i tre år, konstant. Jag är förvånad att min sambo kan stå ut, för man är inte nådig när de är som värst, trött och grinig, ledsen, nere.
Hittade denna sida idag och jag säger bara tack, det är så skönt att få läsa om andra människor som kämpar lika mycket som jag gör för att orka med vardagen. Sen vill jag ge er alla där ute ett tips, fråga era läkare om ni kan få xylocain gel orallösning utskrivet. Den bedövar i alla fall en fem-tio minuter. Det är det enda som har hjälp mig.
Kämpa på allihopa så håller vi tummarna på ett botmedel nu snarast.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar